Allt blir inte svart som möglar

Du stöter på en elakt grinande halloweenpumpa, och blir kallsvettig. Du har hört talas om att det finns brandgula (fast randiga) organismer som kan vara människoätande – i alla fall i Indien. Vem vet om inte pumpan kan kasta sig över dig? Eller tänk dig att du har många getter hemma, och semestrar på Svalbard. Det luktar ju inte get när du kliver av båten. Alltså kommer du inte att stöta på några däggdjur, och du går ut utan att ta med dig isbjörnsbössan.

Nu tycker du nog att det är ett orimligt resonemang och att artikelförfattarna är barnsliga. Självklart kan du skilja på en pumpa och en tiger, eller en get och en isbjörn. Men det är faktiskt så här många resonerar när de pratar om mögel, som om det inte handlade om många olika sorter, med olika egenskaper; eller att en enda egenskap, som är lätt att se, får extra stor betydelse. Om det är fråga om ”svartmögel” anses det farligare än ”vitmögel” som ju många tycker smakar gott på kex med ett glas rödvin och några päronklyftor till. Men färgen ger dig begränsad information om den svamp du har att göra med.

Generaliseringar om mögel försvårar en förståelse för vad exponering egentligen innebär, och att man använder fel kriterier i studier av eventuella effekter på ohälsa. Därför är inte mögelsvamparnas mångfald bara en fråga för svampexperter, mykologer.

Möglets färg säger inte så mycket om dess
egenskaper. Det finns många olika nyanser.

Vad är mögel egentligen?

Det som man kallar för mögel, är i första hand svampar som växer ytligt på underlaget, som har en riklig sporproduktion och som lever på lätt tillgängliga kolhydrater. Sådana finns nästan alltid på plats. En viss mögelsort är ofta specialiserad att växa på och tillgodogöra sig näringen i ett särskilt substrat, så som den ökända (och svarta) svampen Stachybotrys, som framför allt växer på cellulosahaltiga material.

Olika sorter har också sina specifika krav när det gäller fukttillgången. Fukt är alltid nödvändigt för att de ska växa till, men en del klarar sig med mindre än andra, och att luftfuktighet under 75 procent skulle vara ”säkert” i en byggnad är en myt. Förekomst av en mögelhärd, om än inaktiv, eller en oväntat hög mögelhalt i inomhusluften kan ge information om fuktighetssituationen över en längre tid, på ett sätt som inte en momentan fuktmätning gör. Temperaturen kan också ha viss betydelse för tillväxten, både direkt, och indirekt genom dess påverkan på den relativa fuktigheten.

Mögelsvampar har mycket stor betydelse i naturen. En del av dem lever som parasiter på växter och insekter, och kan särskilt angripa sådana som har nedsatt immunförsvar eller är försvagade av andra infektioner. Många mögelsorter lever på att bryta ner organiskt material, och spelar alltså en viktig roll för omsättningen av näringsämnen i ekosystemen. Men det är mindre bra när de kommer in i livsmedelslager, där värden för många miljarder går förlorade varje år då maten förstörs, i globalt perspektiv.

Vad mögelsvampen består av

Mögelsvampens ”kropp” består av långa celltrådar, hyfer, som tillsammans bildar ett mycelium. Detta har relativt tunna cellväggar, som skiljer sig från djurens
(med undantag för leddjur). i att innehålla kitin och kitosan. De flesta mögelsorter bildar rikligt med sporer, vilka är 2 till 20 mikrometer i diameter, och som knoppas av från hyfändar, vilka ibland är specialiserade och vars utseende avviker från myceliet i övrigt. Hos borstmögel (Aspergillus) bildar sporbildande hyfgrenar ett litet runt ”huvud”, medan motsvarandebildning hos penselmögel (Penicillium) är, som namnet säger, penselformad. Sporbildningen är svampens sätt att sprida sig till nya växtplatser. När det är plusgrader ute, finns det normalt rikligt med sporer i luften utomhus, särskilt under sommar och höst. När en spor har tillgång till fuktighet och till näring, kan den gro och bilda ett nytt mycelium.

Svart mögel (Stachybotrys chartarum) på en fuktig vägg.

Stachybotrys i svepelektronmikroskop.

Aspergillus-sporer bildas från huvudlika grenknippen.

Sporer i luftvägarna

Till skillnad från hyfernas cellväggar, är sporväggarna vanligen tjocka och rigida, vilket medför att allergiframkallande eller giftiga ämnen inte läcker ut så lätt. Det skiljer dem också från pollenkorn, vars i och för sig mycket motståndskraftiga vägg består av en biopolymer som är perforerad av många fina porer, och som omedelbart börjar ge ifrån sig olika ämnen i kontakt med fukt, till exempel på en mänsklig nässlemhinna.

Cellväggarna hos en svamp består till stor del av polysackariderna kitin och kitosan, som är polymerer av glykosamin. Hos många mögelsvampar finns det ytterst i sporväggen ett skikt av små stavbildande hydrofobiner, alltså en sorts vattenavstötande proteiner. Man har visat att när man andas in sporer, leder inte den första kontakten med så kallade dendritiska celler, vars funktion i immunförsvaret, är att identifiera främmande mikroorganismer, till någon respons. De dendritiska cellerna reagerar inte över huvudtaget. En människa med ett fungerande immunförsvar hinner oftast eliminera sporerna ur andningsvägarna med hjälp bland av cilier som klär insidan av luftrören, och vars rörelser sopar ut sporerna, och med hjälp av svampdödande ämnen på luftrörens yta, innan något börjar hända. Hos personer med nedsatt immunförsvar och astmatiker kan det emellertid hända att sporerna förblir kvar i luftvägarna, särskilt om de är så små att de har kunnat tränga långt ner i bronkerna. Då kan det hända att de börjar gro, och att de skadliga ämnena då kan tränga ut genom den tunna hyfväggen.

Svampallergier är, jämfört med pollenallergier, relativt ovanliga om man ser till befolkningen som helhet, men har i ett antal studier visat sig vara ungefär tio gånger vanligare i gruppen astmatiker än bland friska personer. Det spekuleras i om ”ospecifik byggnadsrelaterad ohälsa”, bland annat kan bero på mögelförekomst, men man har ännu inte något stöd för hypoteser om exakt vilka mekanismer som är inblandade. En delförklaring kan vara mikroskopiska och tunnväggiga hyffragment, som jämte sporerna sprids med svaga rörelser i inomhusluften. Mögel luktar långt ifrån alltid, och det finns inte något vetenskapligt stöd för att lukten i sig skulle vara hälsovådlig, även om den kan vara irriterande för känsliga luftrör.

Aspergillus-hyfer är ofta genomskinliga, medan sporerna kan vara mörkfärgade.

En del mögelsorter har både genomskinliga hyfer och sporer. De är då ofta osynliga för blotta ögat.

För att kunna mögel som har genomskinliga hyfer och sporer, måste man använda en kraftig stereolupp eller ett mikroskop.

Är svart mögel farligare än ljust?

Hur är det då med svampens färg och det fruktade svartmöglet? Väldigt många menar svartfärgat mögel i allmänhet när de talar om svartmögel, och anar nog inte att det finns en mängd mer eller mindre svarta mögelsorter. För många av dessa sorter vet man inget om deras eventuella påverkan på vår hälsa.

Pigmentering hos mögel förekommer inom många grupper. Det är vanligt att sporer och/eller hyfer innehåller melanin, ett ämne som består av oxiderade molekyler av aminosyran tyrosin, och som finns hos många olika organismer, ofta som ett skydd mot skadlig UV-strålning. Melaninet kan också vara en fördel när svampen infekterar ett djur eller en växt. Ämnet har nämligen visat sig skydda från angrepp av den infekterade organismens immunförsvar. Hos människor och djur angriper vita blodkroppar av olika slag främmande mikroorganismer bland annat genom att bombardera dem med fria syreradikaler, som bidrar till att den främmande svampens eller bakteriens egna molekyler oxideras, det vill säga lämnar ifrån sig elektroner, och därvid skadas. Melanin förhindrar sådan oxidation, och anses därför kunna bidra till svampens sjukdomsalstrande egenskaper. Svampars pigmentering kan emellertid variera, så att även genetiskt identiska mycel kan ha olika färg beroende på utvecklingsstadium, näringstillgång, konkurrensförhållanden etcetera.

Alternaria

Det släkte som enligt den svenska svampnamnskommittén officiellt ska heta svartmögel är Alternaria, som är mycket vanligt förekommande i utomhusluften och som gärna växer på ruttnande ved och i kompost. Den är också känd för att orsaka skador på växande gröda, samt som en av de svampar som oftast anses vara en orsak till allergi, även om detta som sagt anses vara ovanligt i befolkningen som helhet. Mörka fläckar på fönsterbrädor och dåligt isolerade väggar och tak kan ibland vara Alternaria. Men mycelet kan också vara blekt i färgen.

Cladosporium

Ännu vanligare i utomhusluft är Cladosporium, som i naturen också förekommer på vissna löv och annat döende eller dött växtmaterial. Den är också allergiframkallande. Cladosporium kan växa vid låg temperatur, och förekommer ibland i dåligt rengjorda kylskåp eller till exempel på kalla vindar och väggar i fuktiga byggnader. Den är ofta mycket mörk i färgen, och är då också ”svartmögel”,men kan också vara grön, för att inte säga gröngul eller vitaktig. En tråkig egenskap hos Cladosporium är att det kan läcka ut mörkfärgade ämnen, som missfärgar underlaget.

Aspergillus

Borstmögel, Aspergillus, är ett släkte som omfattar många olika arter och som i naturen förekommer rikligt i jord och på organiskt material som är under nedbrytning. Flera arter i släktet producerar mykotoxiner, svampgifter, och många kan också ge allergiska reaktioner, till exempel allergisk alveolit, särskilt under hög exponering under yrkesut- övning. Aspergillusarter kan säkert benämnas som svartmögel i en del situationer, men Aspergilluskolonier kan variera i färg från gult till svart.

Stachybotrys

Den fruktade och ofta mörkfärgade mögelarten Stachybotrys chartarum, som bör kallas pappersmögel, bryter ner material som innehåller cellulosa och som inomhus till exempel påträffas på fuktiga gipsskivor och papp, där förekomsten kan vara riklig. Den är ökänd eftersom den producerar starka mögelgifter, är giftig vid förtäring och kan ge plågsam dermatit. Det är oklart i vilken mån den via andningsvägarna på-verkar friska personer i inomhusmiljö. Den har relativt stora, klibbiga sporer som inte sprids särskilt väl, men här, om någonsin, bör försiktighetsprincipen tilllämpas. Stachybotryssporer är genomskinliga medan de håller på att utvecklas, och blir mörkfärgade och vårtiga på ytan först då de mognar.

Det finns också mögelsorter som tillskrivits negativa hälsoeffekter, men som aldrig är mörkfärgade. Till dem hör några olika Aspergillusarter (A. fumigatus och A. flavus), vilka kan ge aspergillos hos svårt sjuka personer med försvagat samt allergisk alveolit. I fuktskadade byggnader förekommer dessutom ofta för släktet Penicillium, som vanligen har ljust färgade till gröna mögelkolonier. Många mögelsorter har genomskinliga hyfer, och mörkfärgade sporer, hos andra är såväl hyfer som sporer genomskinliga. De kan vara lätta att missa, om man bara söker efter mörkfärgade förekomster, och är ibland bara synliga i mikroskop.

Världshälsoorganisationen konstaterar i sin stora litteraturöversikt från 2009, att även om orsakssammanhangen vid mögelexponering inte är klarlagd, bör försiktighetsprincipen tillämpas då man hittar en förhöjd mögelförekomst i byggnader. Det finns ju ändå vetenskapligt stöd för att känsliga grupper – barn, astmatiker, gamla, personer med nedsatt immunförsvar – kan påverkas negativt. Mögeltillväxt skvallrar också om att förhållandena inte är bra ur byggnadsteknisk synpunkt. Av dessa skäl kanske det är mindre intressant vilka sorter det rör sig om; man bör komma tillrätta med de faktorer som leder till att tillväxten finns där. Men en kunskap om att det rör sig om en mångfald olika organismer, med olika egenskaper och fysiologi, kan bara berika den fortsatta forskningen och förståelsen kring hälsofrågorna, och det är viktigt att vi använder en klar och entydig benämning på de olika svamparna för att kommunicera bättre.

Artikelförfattare: Åslög Dahl och Robert Daun, Botaniska Analysgruppen

Referenser

  • Aimanianda, V. et al. 2009. Surface hydrophobin prevents immune recognition of airborne fungal spores. Nature 460, 1117–1121.
  • Denning, D.W. et al. 2006. The link between asthma: a summary of the evidence. European Respiratory Journal 27: 615–626.
  • Gravesen, S., Frisvad, J.C. & Samson, R. A. 1994. Microfungi. John Wiley & Sons, Incorporated.
  • Henson, J.M., Butler, M.J. & Day, A.W. 1999. The dark side of the mycelium: melanins of phytopathogenic fungi. Annual Review of Phytopathology, 37: 447–471.
  • http://cool.conservation-us.org/coolaic/-sg/bpg/pcc/12_mold-fungi.pdf, besökt 2015-05-11.
  • Isaac, S. 1994: Mycology answers: Many fungi are brightly coloured; does pigmentation provide any advantage to those species? Mycologist 8:178–279.
  • Lundqvist, N, & Persson, O. (årtal saknas). Svenska svampnamn. Svenska Botaniska Föreningen
  • Pakes, B. 2008. Molds. I Zhang, Y (red.): Encyclopedia of global. Health. SAGE Publications, Inc, Thousand Oaks.
  • WHO Regional Office for Europe 2009. WHO guidelines for indoor air quality: dampness and mould. Rome.