Riktad spormätning är ett användbart verktyg för att hitta fuktskador utan att riva upp en befintlig konstruktion. Vi har utvärderat metoden i fem olika byggnader med olika problematik och har lyckats lokalisera befintliga fuktskador. Här berättar vi om tillvägagångssätt och resultat.
Läs mer här: Riktad spormätning – en bra metod för att spåra fuktskador
Författare: Åslög Dahl, 2024.
Under 2005 konstaterades förekomst av äkta hussvamp i en av lägenheterna i en fastighet i Göteborg. Enligt bostadsrättsföreningen har hussvampen uppkommit som en följd av tidigare läckage från en radiator eller rörsystem. Försäkringsbolaget konstaterade då att orsaken till hussvampförekomsten var oklar men att skadan accepterades som ett försäkringsfall och lämnade därmed ut ersättning för skadan.
Under hösten 2013 renoverades fastighetens fasad. Då noterades rötangrepp i det bärande bjälklaget utmed fasaden. Materialprov visade att det förekom äkta hussvamp. Bostadsrättföreningen anmälde även denna skada till försäkringsbolaget och menade då att skadan kan hänföras till samma orsak som för de skador som uppkom 2005.
Men enligt försäkringsbolaget är den sannolika orsaken till skadorna som upptäcktes 2013 utifrån kommande fukt och då främst slagregn, vilket inte täcks av försäkringen och har därför meddelat att någon ersättning inte kommer att utgå från föreningens fastighetsförsäkring.
Genom analyserna har det framkommit att förutom äkta hussvamp, så växte det även andra arter av rötsvampar på flera ställen i fastigheten. Dessa hittades även på platser där den äkta hussvampen också påträffades.
Elisabeth och Robert har under rättegången berättat att den äkta hussvampen kan transportera vatten från en plats till en annan inom en byggnad. De övriga rötsvamparna som hittades i byggnaden har däremot inte denna förmåga och därför måste det ha funnits lokala vatten-/fukttillströmningar på samtliga platser i fastigheten där dessa andra arter påträffades. Deras slutsats blev därför att det är mycket osannolikt att samtliga hussvampsskador i byggnaden har orsakats av en enstaka vattenutströmning.
Tingsrätten har därmed gjort bedömningen att det finns så många omständigheter som talar emot att ett enstaka radiatorläckage skulle kunna vara orsaken till hussvampskadan och att det därmed inte handlar om ett ersättningsgillt försäkringsfall. Domen har nu vunnit laga kraft och därmed kommer ingen ersättning att betalas ut från försäkringsbolaget till bostadsrättsföreningen.
När ärenden gällande rötsvampar kommer in för analys är det framför allt frågor om äkta hussvamp som dominerar. Till synes verkar de övriga rötsvamparna tämligen ointressanta för den oinvigde, men dessa kan också skada byggnader och flera av dem kan också vara mycket destruktiva. I den här texten tar vi upp några vanligt förekommande rötsvampar. Vi kommer att visa att gruppen rötsvampar är mycket mångformig, men att dess medlemmar har just själva vednedbrytningen gemensamt.
Läs mer här: Fördärv i det fördolda PDF
Författare: Robert Daun, Elisabeth Gondel, 2021.
På marknaden saluförs enkla mögeltest som innebär att man per post får hemsänt odlingsplattor vilka får stå öppna i de aktuella rummen under någon timme. Efter några dagar räknar man sedan antalet mögelkolonier som har utvecklats och beroende på antalet sägs det att man själv kan tolka och bedöma om mögelförekomsten i rumsluften är normal eller inte och detta utan utomhusreferens! Vid första påseendet kan detta kanske tyckas vara ett snabbt och enkelt sätt att få reda på hur mögelläget är.
När det gäller metoden med odlingsplattor (så kallad passiv sampling) finns flera invändningar. För det första behövs ett referensvärde från utomhusluften för att skilja ut de sporer och hyfer som kommer in via ventilations- och vädringsluften. I vanlig utomhusluft finns nämligen alltid större eller mindre mängder mögelsporer och halterna varierar kraftigt mellan olika årstider men också mellan olika platser. Om man inte vet något om sporhalterna som för tillfället finns i utomhusluften i närområdet går det inte att avgöra vad som eventuellt har sitt ursprung i mögeltillväxt inomhus. För att särskilja en torr och oskadad miljö från en med fuktskador, jämförs också de olika mögelslagen inomhus med utomhusfloran. Ofta är specifika mögelsorter representerade i högre grad i fuktskadade miljöer, jämfört med en torr och oskadad miljö. För att kunna identifiera olika mögelsorter på en odlingsplatta behövs både lång erfarenhet och tillgång till bra mikroskop.
Vi har fått in exempel på provsvar från mögelanalyser där ett fåtal kolonier sägs indikera fuktskada. I provsvaret finns arter som är vanliga i utomhusluften men det finns inga referenser till varför detta resultat tolkas som indikation på en fuktskada.
Tillsammans med Lokalförvaltningen i Göteborg har vi skrivit en artikel (1) i tidningen Bygg & Teknik om våra gemensamma erfarenheter av mätningar av mögelsporhalter i rumsluft. Vi konstaterade då bland annat att endast två metoder hade förutsättningar att ge ett kvantitativt mått på mikrobiell aktivitet, nämligen spormätningar med RCS-sampler och DNA-analyser av damm.
Till skillnad från testerna med odlingsplattor, är tester med RCS Sampler är en så kallad aktiv mätmetod. Här är den totala luftmängden som strömmar in mot näringsmediet känd (och angiven i sporer/m3 luft), och ett jämförande referensprov i utomhusluften inhämtas alltid samtidigt som inomhusproverna tas. I den passiva metoden går det inte att exakt ange totalantal sporer eftersom den inte anger den totala luftvolymen. Hur luften för tillfället rör sig i det undersökta rummet påverkar också resultatet starkt och oförutsägbart vid en passiv mätning. Utöver detta riskerar tyngre sporer att bli överrepresenterade i den passiva samplingen (till skillnad från en aktiv) och man kan helt missa småsporiga mögelslag som exempelvis Aspergillus och Penicillium vilka är bland de absolut viktigaste indikatorerna på fukt- och mögelskador i byggnader.
Det finns många metoder på marknaden som riskerar att ge kunder felaktiga svar – och konsekvensen kan bli att angrepp förbises – eller att kostsamma och onödiga renoveringar görs. Därför är det viktigt att välja rätt mätmetod som är lämpligt för ändamålet. Det ställer också krav på konsultens kunskap så att onödiga feltolkningar kan undvikas.
Referenser
(1) Andersson, J-E. et al (2019) Erfarenheter av mätningar av mögel som ett led i en byggnadsteknisk undersökning. Bygg & Teknik nr 8 pp. 52–55(2) Yamamoto, N. et al. (2011) Comparison of quantitative airborne fungi measurements by active and passive sampling metods. Journal of Aerosol Science 42 pp. 499–507.
2022.
Äkta hussvamp är den allvarligaste vednedbrytaren i fuktskadade konstruktioner. Den orsakar stora problem i byggnader i bl.a. norra och centrala Europa. Förekomster i naturen är ovanliga, och den har endast påträffats på ett fåtal platser på jorden, t.ex. i Himalaya, Japan, Nordamerika och Australien.
Den äkta hussvampen förekommer endast på barrträd. Den lever, likt andra brunrötesvampar, på att bryta ner cellulosa och hemicellulosa i virke. Däremot förblir ligninet (vedämnet) mer eller mindre intakt, och virket får därför en brun färg. Angripet trä av brunrötesvampar utvecklar med tiden en kubisk röta. Vid angrepp av äkta hussvamp är avstånden mellan tvärsprickorna i genomsnitt betydligt större än vid annan sådan röta.
Fruktkroppen är gulbrun till rödbrun med vit till vitgul kant, och ofta är den tunn och sitter tätt tilltryckt mot underlaget. När fruktkroppen är mogen bildas ofta stora mängder sporer. Dessa är lätta att upptäcka och är synligt som ett kanelbrunt pulver. Ibland kan man också se att svampen utsöndrar droppar. Detta har gett hussvampen dess artepitet, lacrimans, vilket betyder ”gråtande”.
Varför betraktas hussvampen som den farligaste virkesnedbytaren i byggnader? Svaret ligger i mycelets unika förmåga att kunna transportera vatten från fuktiga ställen till torra, och på att den tack vare detta kan breda ut sig i konstruktionen. I äldre litteratur finns en träffande beskrivning att ”svampen kan vattna sig själv”.
Hussvampens mycel är uppbyggt av funktionellt olika hyftyper. En av dessa utgörs av så kallade vattenledningshyfer, eller kärlhyfer. Svampen bildar rotliknande mycelsträngar (rhizomorfer), där bland annat stödjande hyfer och kärlhyfer ingår. Dessa mycelsträngar kan tränga igenom betong. De kan också tillväxa över material som inte innehåller någon näring för svampen., till exempel sten, lecablock och isolering.
På så vis kan ett angrepp sprida sig snabbt över stora delar av byggnaden. Hussvampens förmåga att på det här sättet ”krypa” fram i byggnader har gett hussvampen sitt släktnamn, Serpula: ”benägenhet att krypa”. Hos de rötsvampar som kan förekomma i byggnader, är denna förmåga bäst utvecklad hos äkta hussvamp. Därför är det av yttersta vikt att kunna skilja den från alla andra rötsvampar, när man ska fatta ett adekvat beslut angående sanering.
Görs inte tillräckliga åtgärder vid sanering, så brukar hussvampsangrepp komma tillbaka med tiden.
Olika vednedbrytande svampar tillväxer vid olika temperaturer. Den optimala temperaturen för tillväxt för Serpula lacrimans är cirka +21-22°C men den kan även tillväxa vid betydligt lägre temperaturer, runt 0°C. För att den skall kunna bilda fruktkroppar, skall temperaturen vara relativt låg, mellan 7 och 16°C. Enligt litteraturen slutar svampen helt att växa vid +30°C, och dör när temperaturen når +37°C eller går under 8-9°C minusgrader.
Vedens fuktinnehåll har också en avgörande roll. Hussvampen kan växa ned till ca 20-22% fuktkvot, om den redan finns i veden. Men för att en ny infektion skall kunna ske, är det nödvändigt med en något högre fuktkvot, 23-26%. Den optimala fuktkvoten för tillväxt är något lägre än för andra brunrötesvampar, mellan 30% till 40% för friskt virke. Men i äldre, väl nedbruten ved kan hussvampen växa vid över 50% fuktinnehåll.
Tillgången på kalcium är också en viktig förutsättning för att hussvampen ska kunna tillväxa, och den är till och med avgörande för om den skall överleva. Det beror på att svampen bildar oxalsyra vid nerbrytning av cellulosahaltigt material. Den hämtar kalken från närliggande murstockar eller från annat kalkhaltigt material, till exempel glasull och lecakulor. Det finns flera olika förslag på kalkens funktion. För att underlätta nedbrytningen av ved, producerar svampen oxalsyra. Det innebär att det kan bli så surt, att dess egna hyfer skadas. Kalken motverkar detta, och bidrar till bildningen av kalciumoxalat. Eventuellt kan kalciumoxalatet bidra till att lösa upp pektin i träet, ett ämne som finns i cellväggarna och som hjälper till att ge stabilitet och till att skydda cellinnehållet.
Om förutsättningarna är de rätta, kan hyferna (de celltrådar som svampen består av) växa upp till cirka 6 mm per dag, det vill säga cirka 20 cm per månad. I torka kan hyfer och sporer överleva åtminstone under 5-6 år.
Förväxlingsarter är främst timmergröppa (Serpula himantoides) och husgröppa (Meruliporia pulverulenta). Men även andra rötsvampar som tandgröppa och källarsvamp kan förvilla den ovane.
Kuriosa
Genetiska analyser har visat att hussvampens naturliga ursprung finns på höjder över ca 2000 meter i nordöstra Asien. Där växer den på fallna trädstammar. Till Europa har den framför allt spridits genom mänskliga aktiviteter. Som ett exempel kan man nämna de stora timmertransporter som har gått mellan Himalaya och England under perioden från 1850 till 1920-talet.
Emellertid, redan i Gamla Testamentet (Tredje Mosebok 14:15) talas det om en spetälska i hus, som ”bildar grönaktiga eller rödaktiga fördjupningar” på husets väggar. En del menar att detta kan röra sig om äkta hussvamp. År 1781 beskrevs arten under namnet Boletus lacrymans av den österrikiska munken och botanikern F. X von Wulfen. Den finske mykologen Petter Karsten överförde arten till släktet Serpula år 1884.
Författare: Elisabeth Gondel.
Redigerad år 2025.