Varför betraktas hussvampen som den farligaste virkesnedbytaren i byggnader? Svaret ligger i mycelets unika förmåga att kunna transportera vatten från fuktiga ställen till torra, och på att den tack vare detta kan breda ut sig i konstruktionen. I äldre litteratur finns en träffande beskrivning att ”svampen kan vattna sig själv”.
Hussvampens mycel är uppbyggt av funktionellt olika hyftyper. En av dessa utgörs av så kallade vattenledningshyfer, eller kärlhyfer. Svampen bildar rotliknande mycelsträngar (rhizomorfer), där bland annat stödjande hyfer och kärlhyfer ingår. Dessa mycelsträngar kan tränga igenom betong. De kan också tillväxa över material som inte innehåller någon näring för svampen., till exempel sten, lecablock och isolering.
På så vis kan ett angrepp sprida sig snabbt över stora delar av byggnaden. Hussvampens förmåga att på det här sättet ”krypa” fram i byggnader har gett hussvampen sitt släktnamn, Serpula: ”benägenhet att krypa”. Hos de rötsvampar som kan förekomma i byggnader, är denna förmåga bäst utvecklad hos äkta hussvamp. Därför är det av yttersta vikt att kunna skilja den från alla andra rötsvampar, när man ska fatta ett adekvat beslut angående sanering.
Görs inte tillräckliga åtgärder vid sanering, så brukar hussvampsangrepp komma tillbaka med tiden.
Olika vednedbrytande svampar tillväxer vid olika temperaturer. Den optimala temperaturen för tillväxt för Serpula lacrimans är cirka +21-22°C men den kan även tillväxa vid betydligt lägre temperaturer, runt 0°C. För att den skall kunna bilda fruktkroppar, skall temperaturen vara relativt låg, mellan 7 och 16°C. Enligt litteraturen slutar svampen helt att växa vid +30°C, och dör när temperaturen når +37°C eller går under 8-9°C minusgrader.
Vedens fuktinnehåll har också en avgörande roll. Hussvampen kan växa ned till ca 20-22% fuktkvot, om den redan finns i veden. Men för att en ny infektion skall kunna ske, är det nödvändigt med en något högre fuktkvot, 23-26%. Den optimala fuktkvoten för tillväxt är något lägre än för andra brunrötesvampar, mellan 30% till 40% för friskt virke. Men i äldre, väl nedbruten ved kan hussvampen växa vid över 50% fuktinnehåll.
Tillgången på kalcium är också en viktig förutsättning för att hussvampen ska kunna tillväxa, och den är till och med avgörande för om den skall överleva. Det beror på att svampen bildar oxalsyra vid nerbrytning av cellulosahaltigt material. Den hämtar kalken från närliggande murstockar eller från annat kalkhaltigt material, till exempel glasull och lecakulor. Det finns flera olika förslag på kalkens funktion. För att underlätta nedbrytningen av ved, producerar svampen oxalsyra. Det innebär att det kan bli så surt, att dess egna hyfer skadas. Kalken motverkar detta, och bidrar till bildningen av kalciumoxalat. Eventuellt kan kalciumoxalatet bidra till att lösa upp pektin i träet, ett ämne som finns i cellväggarna och som hjälper till att ge stabilitet och till att skydda cellinnehållet.
Om förutsättningarna är de rätta, kan hyferna (de celltrådar som svampen består av) växa upp till cirka 6 mm per dag, det vill säga cirka 20 cm per månad. I torka kan hyfer och sporer överleva åtminstone under 5-6 år.
Förväxlingsarter är främst timmergröppa (Serpula himantoides) och husgröppa (Meruliporia pulverulenta). Men även andra rötsvampar som tandgröppa och källarsvamp kan förvilla den ovane.
Kuriosa
Genetiska analyser har visat att hussvampens naturliga ursprung finns på höjder över ca 2000 meter i nordöstra Asien. Där växer den på fallna trädstammar. Till Europa har den framför allt spridits genom mänskliga aktiviteter. Som ett exempel kan man nämna de stora timmertransporter som har gått mellan Himalaya och England under perioden från 1850 till 1920-talet.
Emellertid, redan i Gamla Testamentet (Tredje Mosebok 14:15) talas det om en spetälska i hus, som ”bildar grönaktiga eller rödaktiga fördjupningar” på husets väggar. En del menar att detta kan röra sig om äkta hussvamp. År 1781 beskrevs arten under namnet Boletus lacrymans av den österrikiska munken och botanikern F. X von Wulfen. Den finske mykologen Petter Karsten överförde arten till släktet Serpula år 1884.
Författare: Elisabeth Gondel.
Redigerad år 2025.
